hansenbloggen

I lördags morse så ringde mamma mig när jag var ute å gick, och berättade att de var på väg ner till sjukhuset till min mormor. Hon var på väg dit i ambulans och läget var kritiskt.

Hon hade hittats i sin lägenhet av de som jobbade på Ängslunda och ingen visste vad som hänt.

Jag och barnen åkte direkt efter och hon var fortfarande kvar på akuten när vi kom fram.

Där låg hon på en säng och hade jätteont. Hon kved av smärta och var helt okontaktbar...

Vi fick veta att hon ramlat och skadat vänster höft och axel och, i värsta fall legat i fyra dar innan hon hittades:(

Medicinen i dosetten visade på det.

Hon var nedkyld och uttorkad och hennes värden var mycket dåliga.

Läkaren som pratade med oss efter en stund, gav oss inget hopp om att hon skulle komma tillbaka:(

Det gjorde ont i hela min kropp när jag fick beskedet. Det går inte att beskriva känslan...

Jag fick nån sorts panik !!! Min mormor som alltid har funnits skulle försvinna - och på ett sånt uselt sätt, som att bli liggande i flera dagar utan att nån saknade henne... :(

Ingen människa ska sluta så och definitivt inte en människa som alltid hjälp alla andra :(

Jag brottas hela tiden med mitt otroligt dåliga samvete för att vi inte varit där mer på slutet, och tagit hand om henne,bara hälsat på henne eller pratat med henne mer i telefon...

Då kanske hon inte hade behövt sluta så här :(

Min fina, fina mormor !!!

Vi turades om att hålla hennes hand så hon skulle känna att vi var där.

Och jag pratade med henne om sånt vi brukade göra när jag var liten, och jag tackade henne för allt hon gjort för mig och mina barn.

Och jag tackade för allt hon betytt för mig under mitt liv och kommer att fortsätta göra.

Vi satt med henne hela dagen, natten och fram till lunch på söndag. Då åkte jag å barnen in till stan för att äta lunch.

Då passade hon på att sluta sitt liv :(

Först blev jag jätte ledsen för att jag inte var med, men barnen sa nåt så klokt;

- Hon ville ju inte att vi skulle vara där mamma, för då hade hon väntat tills vi kom tillbaka...

Hon visste hur ledsna vi skulle bli, och hon har ju alltid velat oss det bästa.

Åh, vilka kloka barn jag har !!!

Min mamma, Siv, Eva och Lena var där med henne, så hon var ju inte ensam när det hände.

De öppnade fönster i rummet så att själen kunde flyga ut :)

När vi kom tillbaka till sjukhuset så hade personalen klätt henne och hon låg så stilla i sin säng.

Jag kramade och pussade henne och smekte hennes hår... Jag lade huvet på hennes kudde och höll om henne. Det kändes som att hon bara sov... Hon var så fin fast hon var död.

Efter ett tag så ändrades hennes färg och hon blev kallare.

Det kom flera som ville ta adjö och vi kände att vi var klara där i sjukrummet...

Mormor var ju inte längre där.

Nu har jag inte längre nån mormor i livet - utan bara en sorg som är så stor, så stor !!!

Jag gör saker hela tiden, men så kommer den där känslan...

Det är som att nån sticker en kniv i min mage och det gör så ont :(

Jag brukar inte gråta men nu gråter jag hela tiden...

Jag vet att det kommer att lätta men just nu är det svårt att tänka sig...

Jag saknar henne så mycket !!!